Thoughts of a Kevo

For the blog to rise up from it's ashes!

Det var en tid sen jag skrev nåt här, mest för att jag inte kom på nåt intressant att skriva och hade annat att göra i livet, som att överleva sommaren utan att alkoholförgiftas, få nya vänner och lära känna bekanta så pass att de blir vänner, fundera på om jag skulle iväg till Sverige eller stanna kvar här på denna lilla ö, som jag alltid har tyckt varit för jävlig rent ut sagt, men den har visat några positiva sidor, även om några sidor var bara positiva för en liten stund..

Jag stannade kvar här och skaffade ett jobb för att tjäna ihop pengar och känna lite på arbetslivet, och det går väl hyfsat, fortfarande lite ovan och sådär, men jag börjar anpassa mig! Och jag ångrar inte att jag inte stack iväg på äventyr i Sverige, hade jag gjort det hade jag inte lärt känna de personer jag nu känner och för första gången på väääldigt länge känns det verkligen som jag har vänner, och inte "vänner"!

Ett år har snart gått sen jag föll i en riktigt djup depression pga den mycket mänskliga känslan kärlek.. Jag filosoferar fortfarande över hur vi människor, allra minst jag, kan bli så kära i en person och även efter de vi blivit kära i har svikit oss och vi känner oss lurade kan vi fortfarande på nåt väldigt konstigt sätt fortsätta vara kära i dom, när vi borde hata dom och inte alls bry oss om dom! Men jag gissar att det är vetskapen om att den personen vi blev kära i fortfarande finns där nånstans djupt inom och att den kanske dyker upp igen som håller vårt hopp och kärleken vid liv, tills det dyker upp någon som är bättre på alla sätt och bryr sig mer om en än den man var kär i... Ni förstår väl vid här laget att jag skriver om mig själv.. men jag är ganska säker på att jag inte är ensam om att känna så här, man som kvinna!

Återigen är jag inne i en depression, men inte alls lika stor som den för ett år sen och jag vet att den definitivt inte kommer vara lika länge som förra gången! Egentligen är det mest en liten kamp inom mig som utspelar sig där sidorna som kämpar är att jag ska komma över det som hänt och bara glömma det och blicka framåt eller att jag ska fortsätta vänta och hoppas på att personen dyker upp igen på nåt mirakulöst sätt! Jag vet redan att den förstnänmda sidan kommer vinna för det andra kommer aldrig att hända och redan att jag erkänner detta är ett steg i rätt riktning, men jag har en lång väg framför mig! Det behövs väl bara att jag hittar min själsfrände.. igen... suck.. det suger att tro att man hittat den, men så visar det sig att man har fel.. men jag är ganska säker på att hon finns i Sverige nånstans! Möjligheten finns att hon finns här på Åland nånstans och jag behöver bara öppna ögonen för att finna henne, men jag tvivlar starkt på det! (Kanske hon finns nån helt annanstans i världen också, you never know!)

Helt otroligt vad mycket bättre man kan må av att skriva av sig lite och berätta åt andra människor vad som pågår inom en själv! Redan nu känns det som en stor sten har släppts från mitt hjärta (väl använd metafor, jag vet..) och det känns bra! Så jag antar att det är väl bara att fortsätta i rätt riktning! Hmm.. när jag tänker efter har jag bara efter detta jag har skrivit nu inatt (oj jääävlar vad tiden flyger iväg...) kommit en lång väg i rätt riktning!! Allt jag behöver nu, är ett vettigt slut.